I fredags krossades mitt hjärta itu, Frank som jag varit hästskötare åt mejlade och sa att han flyttar tillbaka till Tyskalnd och ska sälja hästarna...
Jag dog i mig själv. På senaste tiden har jag inte varit ute alls hos hästarna, de har varit så mycket så jag har inte lyckats ta mig ut. Jag fick så dåligt samvete och värst av allt, jag kunde inte ta mig ut till stallet för att säga hejdå till dom. Jag sov 2 timmar den natten resten utav natten grät jag som en gris. Dom har alltid funnits där i nästan 2 år och nu är dom borta. Jag kan inte fatta det alls.
Frank och hästarna åkte igår runt tolv sa han, han sa även att han inte tänkt att sälja mitt hjärta Luuk riktigt än, han skulle hyra ut honom på fode sen kanske sälja honom om han hittar rätt köpare. Jag har bestämmt att nu ska vi spara pengar! För hur mycket Luuk än kostar köper jag honom, spelar ingen roll.. Jag kan inte va utan den där hästen, jag måste veta att han finns och att han mår bra. Han är den finaste och underbaraste hästen jag någonsin mött. Han är min bästa vän..

Så efter 2 år har mina fem utav mina mest betydelsefulla vänner försvunnit från mig.
Jag kan inte fatta det, allt vi gjort tillsammans alla minnen. Och nu är dom borta, jag känner mig helt tom.
Och jag kan inte säga hur tacksam jag är för att jag fick va hästskötare åt Frank till hans hästar. Vi har haft så kul och vi har haft det ett helvete, ett riktigt häst liv, de innebär blod svett och tårar. Men så jävla mycket glädje.
Jag vet inte mer vad jag ska säga, kanske kommer större chock senare när jag riktigt fattar att dom är helt borta. Men just nu är jag som i trans, livet går vell vidare men de är fan ingen dans på rosor...

Just For Fun